Jag ligger och borde sova nu. Sömn har varit utom räckhåll denna helgen. Jag har sovit några minuter mellan tårarna. Jag har försökt tänka på annat men det är svårt när sorgen är så påtaglig. Imorgon ska jag ringa till veterinären. Ett samtal jag bävar för. Ett samtal förenat med döden. Min älskade prinsessa, min fina Wilma ska få sluta sina ögon och galoppera vidare. 

 

Hennes tillstånd försämras snabbare nu än tidigare. Hennes slitna leder säger stopp och det sliter mitt hjärta i bitar att veta att jag inte kan laga henne. Jag kan inte längre bromsa det som händer i hennes kropp och det bästa jag kan göra nu är att ge henne ett värdigt avslut. Ett avslut utan lidande, utan smärta och där hon är omringad av min kärlek. Jag har vetat sedan dag ett att denna dagen skulle komma och jag är förevigt tacksam över att vi faktiskt fått mer än tre år tillsammans. Tre år fyllda av medgångar, motgångar, tårar, skratt och varandra. 

 

Wilma går på bete nu. Det ska hon få göra tills det är dags. Jag ska inte anstränga hennes kropp utan bara se till att hon mår så bra hon kan. Troligtvis kommer det ske redan i veckan. Jag återkommer antagligen om det. Jag behöver ventilera mina känslor inför detta samtidigt som jag inte vill prata om det. Då är det bra att skriva. Ge mig styrka inför morgondagen...