Jag måste skriva av mig nu och lugna mina nerver. Fy, jag trodde verkligen att Wilmas tid var kommen. Låt mig ta det från början.

 

Vi red en lugn och mysig tur i skogen, inget konstigt alls utan Wilma tuffade på som vanligt. Kom tillbaka till stallet där jag stretchar hennes ben, rygg och hals innan hon får sin havre. Hon får rejält uppblött havre med glucosaminpulver varje gång vi ridit. När hon står där i sin box och äter går jag för att hämta en grej i mitt skåp. Jag hörde att hon hostade till men tänkte inte så mycket på det. 

 

Jag var inte borta mer än en halv minut och när jag går bort till henne i boxen igen så lovar jag att jag trodde hon höll på att dö. Ögonen rullade bakåt och hela ögonvitan syntes. Hon krampade, hostade och det rann slem från både mun och näsborrar. Foderstrupsförstoppning. Hon hade satt havren i halsen rejält. Häststackarn krampade så med halsen och hela hennes kropp skakade. Rädslan och paniken i hennes ögon var fruktansvärd att se. Hästar har ingen kräkreflex så när det sitter fast i halsen, då sitter det fast. Där stod jag ensam i stallet helt handlingsförlamad. 

 

Som tur var kom Monica precis i rätt ögonblick och vi började på att massera Wilmas strupe. Man kunde tydligt känna var det satt fast ganska långt ner i strupen. Jag masserade medan Wilma den stackaren krampade, hostade och kämpade med andningen. Slemmet bara rann ur henne och hon började svettas. Efter en stund lossnade lite och hon började tugga för att producera saliv att svälja. Krampade, tuggade, svalde och så höll det på i säkert 20 minuter innan det äntligen släppte. 

 

Efter sista krampningen och hosten var Wilma så medtagen att hon bara lutade mulen mot väggen och nästan somnade. Usch, jag kan bara tänka smärtan och paniken hon känt :( Hon fick vila en stund och dricka lite betforvatten så jag såg att det verkligen var över. Tobias gick och betade lite med henne på stallplan innan vi släpte ut henne i hagen. Där travade hon gladeligen bort till sina vänner, till synes utan ett bekymmer i världen.

 

Det var utan tvekan det värsta jag varit med om med Wilma. Jag var helt säker på att hon skulle kvävas där och då. Min stackars lilla häst. Tur för henne att hon antagligen redan glömt bort denna händelsen. Jag däremot glömmer inte och inser nu att hon är ännu mer värdefull för mig än jag tidigare trott.